retsamt

Känner hur allt bara håller på att bli för mycket igen..
är en sån tyngd i mitt sinne, orkar inte ta mig för saker längre...
allt blir liksom så stort och arbetssamt....
kvällen igår var väl trevlig, men jag orkar inte riktigt delta...
sitter mest och lyssnar och tänker...
en massa gamla dumma tankar om att jag inte duger återkommer..
att ingen tycker om mig,....
hur ensam jag egentligen är....





Som tur är så brukar dessa djupdykningar i mörkret inte vara speciellt länge...
några dagar, sen har jag med kraft arbetat mig upp igen till normalläge för mig.
Det betyder inte strålande glädje och sprudlande energi, men halvvägs dit iaf...
Att man ska behöva känna såhär....det är så jobbigt...glädje och skratt betyder
så mycket i livet och jag har så svårt att hitta det...vardagen är för jobbig och hård
just nu med dottern inlagd...en vecka kvar tills jag ska börja jobba igen...då vet jag
att det blir mer energi i kroppen igen...
Undrar om klimakteriet har något att göra med mina dippar ner i källaren...

Jag önskar så att det dyker upp något positivt...en ängel, ett mirakel.....vad som helst
som gör livet lite lättare att stå ut med...




Eller lite kärlek, alla människor behöver kärlek, inte bara från barn, föräldrar och djur,
utan från en älskad partner, att få uppleva tvåsamhet, att dela glädje och sorg med någon...
att vara trygg tillsammans med någon, att höra ihop...
Att veta att någon undrar var man blir av om man inte kommer hem.....