Söndag morgon
Sunday bloody sunday...det kan tolkas på 2 sätt..mitt och U2:s...
Söndag är en av dagarna när ensamheten lyser starkast. Det är då de flesta gör saker med familjen eller vännerna. Fredag och lördag likaså. Helgen är alltid värst, i alla fall i min värld. Jag fyller dagarna med sysslor för att slippa känna mig så ensam. Kommer på någon att ringa kanske...men nej, de är ju nyförälskade, de skulle resa bort i helgen, barnen upptagna med sitt, mamma hos särbon, bästa väninnan på Hawaii...finns det någon kvar som skulle bli glad om jag ringde och pratade bort en stund av ensamheten...om jag försöker att prata om roliga saker kanske någon vill snacka en stund. Jag ska inte nämna hur dåligt jag mår, jag ska inte prata om min sjuka dotter, jag ska inte uttrycka min oro för livet som pågår, jag ska inte berätta hur ensam jag alltid känner mig. Vi pratar om att det snart är vår, vi kan prata om filmer, böcker, musik, kärlek ja allt som andra människor pratar om......men.....det finns ingen att ringa...ensamheten visar sitt tydliga ansikte....jag har inte många runt mig längre. Jag som var så "populär" i ungdomen. Det var alltid fullt i min lägenhet och i min bil. Vi var massor av tjejer och killar som umgicks och hade roligt. Vi festade som galningar, körde runt med bilen och jagade söta killar....vad hände egentligen? Var det livet som drabbade mig? Många säger- det är inte hur man har det utan hur man tar det....ja? Såklart...men när livet gång på gång drabbar en i negativ bemärkelse så kan man inte annat än ta det på allvar och bli ledsen och deppad. Under de sista 10 åren har jag varit med om följande som satt sina spår i mitt humör; Skilsmässa, mormors bortgång, psykiskt sjuk dotter, avlivat 2 katter, en katt som insjuknar ofta och behöver vård, arbetslöshet, opererat båda handlederna, förslitning i ryggen, magproblem och mist en del vänner pga särskilda omständigheter som jag av hänsyn till dem inte vill gå in på. Allt detta har slagit undan min trygga grund som jag stod på, och förändrat mitt sätt att se på livet...det är vanliga saker som alla kanske går igenom...men de första 3 åren av detta så hände de starkaste sakerna såsom skilsmässan, avlivning av katt och jag förlorade min mormor som var min ledstjärna och mitt stöd i livet. På samma gång insjuknade min yngsta dotter i depression pga mobbing. Hon slutade skolan efter jul i 9:an, och har efter det inte återvänt till skolans värld mer än 5 korta veckor på gymnasiet och det gick tyvärr inte. Sen eskalerade det i en rasande fart och symptomen kom ett efter ett; anorexi, bulimi, ångest, självskador och OCD....så ibland undrar man vad vill livet att jag ska göra? Hur ska jag ta mig genom dagarna och orka vara ett stöd åt min dotter och samtidigt orka vara med mig själv......men det går - allting går! Jag kämpar och fightas för att orka vidare. Min kamera, stunderna vid havet och i naturen ger mig styrka att orka vidare.
Här är några bilder från gårdagens runda.
Söndag är en av dagarna när ensamheten lyser starkast. Det är då de flesta gör saker med familjen eller vännerna. Fredag och lördag likaså. Helgen är alltid värst, i alla fall i min värld. Jag fyller dagarna med sysslor för att slippa känna mig så ensam. Kommer på någon att ringa kanske...men nej, de är ju nyförälskade, de skulle resa bort i helgen, barnen upptagna med sitt, mamma hos särbon, bästa väninnan på Hawaii...finns det någon kvar som skulle bli glad om jag ringde och pratade bort en stund av ensamheten...om jag försöker att prata om roliga saker kanske någon vill snacka en stund. Jag ska inte nämna hur dåligt jag mår, jag ska inte prata om min sjuka dotter, jag ska inte uttrycka min oro för livet som pågår, jag ska inte berätta hur ensam jag alltid känner mig. Vi pratar om att det snart är vår, vi kan prata om filmer, böcker, musik, kärlek ja allt som andra människor pratar om......men.....det finns ingen att ringa...ensamheten visar sitt tydliga ansikte....jag har inte många runt mig längre. Jag som var så "populär" i ungdomen. Det var alltid fullt i min lägenhet och i min bil. Vi var massor av tjejer och killar som umgicks och hade roligt. Vi festade som galningar, körde runt med bilen och jagade söta killar....vad hände egentligen? Var det livet som drabbade mig? Många säger- det är inte hur man har det utan hur man tar det....ja? Såklart...men när livet gång på gång drabbar en i negativ bemärkelse så kan man inte annat än ta det på allvar och bli ledsen och deppad. Under de sista 10 åren har jag varit med om följande som satt sina spår i mitt humör; Skilsmässa, mormors bortgång, psykiskt sjuk dotter, avlivat 2 katter, en katt som insjuknar ofta och behöver vård, arbetslöshet, opererat båda handlederna, förslitning i ryggen, magproblem och mist en del vänner pga särskilda omständigheter som jag av hänsyn till dem inte vill gå in på. Allt detta har slagit undan min trygga grund som jag stod på, och förändrat mitt sätt att se på livet...det är vanliga saker som alla kanske går igenom...men de första 3 åren av detta så hände de starkaste sakerna såsom skilsmässan, avlivning av katt och jag förlorade min mormor som var min ledstjärna och mitt stöd i livet. På samma gång insjuknade min yngsta dotter i depression pga mobbing. Hon slutade skolan efter jul i 9:an, och har efter det inte återvänt till skolans värld mer än 5 korta veckor på gymnasiet och det gick tyvärr inte. Sen eskalerade det i en rasande fart och symptomen kom ett efter ett; anorexi, bulimi, ångest, självskador och OCD....så ibland undrar man vad vill livet att jag ska göra? Hur ska jag ta mig genom dagarna och orka vara ett stöd åt min dotter och samtidigt orka vara med mig själv......men det går - allting går! Jag kämpar och fightas för att orka vidare. Min kamera, stunderna vid havet och i naturen ger mig styrka att orka vidare.
Här är några bilder från gårdagens runda.
Kommentarer
Postat av: hg storm
tack för titten och kommentar..
hittar hit igen
hg
Postat av: Anonym
Du är så välkommen....tack själv
/CL
Trackback
